onsdag 15 december 2010

Kvällsaktiviteter

Jaha, ikväll blev det lite godismakeri här...först gjorde jag ju en kokoskola, som jag penslade med ljus choklad, innan jag doppade hälften i vit choklad och hälften i mörk choklad. Gjorde praliner i mina silikon hjärteformar, med ljus choklad och nougat i, och slutligen en mörk chokladkola, som ska doppas i mörk choklad även den.

Dottern F hade köpt en massa köttfärs, så jag gjorde i ordning en köttfärslimpa. Ett gott och enkelt recept: Blanda köttfärsen med en cremefraiche tomat och basilika, salt och peppar. Ner i formen (gärna silikon brödformen) och grädda i 175 grader i ca 45 min. Supersmarrigt!

I dag fick jag frågan som jag faktiskt inte vill ha av mina svärföräldrar (eller av någon annan heller): "Vad äter du då Jenny?"
Svaret blev ju förstås: "Ja, jag äter mina shakes jag" och sedan följde den där "menande Blicken" som jag HATAR vid det här laget.
Jag äter det jag äter och skit i det ni andra!
Javisst, jag kan ju inte leva på shakes resten av livet, och det GÖR jag inte heller. Men just nu och just här så trivs jag med det och vill gå ner några kilon inför den kommande helgen...är det så fel???
Jag VET att jag har lite "problem" med det här, och jag SKA ta tag i det, men just nu vill jag göra det här, och då kan jag väl få göra det? Jag är väl vuxen nog att bestämma det själv?

Det hände även en annan sak för ett tag sedan, då mina svärföräldrar kom hit...då hade svärmor köpt 4 st 200 grams chokladkakor. "En till mannen, en i var till döttrarna och en till dotterns pojkvän, och du fick ingen du" säger hon till mig??!

VARFÖR jag inte var värd att få någon framgick inte, men min hjärna registrerade det som "Ja, du är ju så fet så du ska inte äta godis"...eller så tänkte hon att jag "ändå inte äter godis" - men det kan väl JAG få avgöra??? Eller så hade hon kunna köpt något annat, ett ljus, en tidning...ja, vad skit som helst...Bara sättet hon gjorde det på tycker jag var väldigt OFÖRSKÄMT, så GÖR man bara INTE!

Och även om jag väl "struntar i det", så GÖR jag ju inte det, innerst inne, utan blev både förolämpad och sårad... :(

En annan sak är det här med att jag har ont i såret..."Hur länge ska du ha ont då?" "Ja, jag antar att det tar ett tag, för det stramar väl..." "Men har du tittat under tejpen då, så det ser bra ut?" "nej, den får jag inte lyfta på på 10 dagar" "Men varför har du ont då?"
ehhh...jag ANTAR att det är för att de skurit i mig, och jag ÄR ju inte särskilt "tålig" då det gäller smärta...och då de sa åt mig att ta det lugnt i 3-4 veckor så är det inget jag reagerar på, att jag fortfarande har ont 9 dagar efteråt.

Usch, det här blev ett riktigt klagoinlägg, men kände att jag "måste få det ur mig" och det är just sådant som jag har bloggen till - ju!

Nu ska jag släcka ner för idag och i morgon ska jag till "Thun´s" på julklappsjakt! :)

3 kommentarer:

  1. Klart att man måste klaga.. Skrev lite om det nyss om vikten, just det här med tjatandet av andra. Det man behöver är ju stöd och hjälp istället.

    Synd att du och din svärmor inte drar jämnt, sådan tar ju lite extra energi att behöva handskas med sådant. vad säger din man ? Vågar han stå emot sin mamma ? Och stå på din sida!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Ja, som tur är så är Stefan på "min" sida...konstigt att äpplet kan falla så långt ifrån trädet, men antar att han brås mer på sin far (som jag kommer bra överens med)

    Vi "umgås" väldigt sällan med dem och jag antar att då det nu blev två heldagar så rann bägaren över för mig *haha*

    krameli

    SvaraRadera
  3. Vad skönt att du har han på din sida, det hjälper ju till en massa. Och tur att det inte är så ofta, då kan man "stå" ut även om det känns jobbigt just då ni träffas. Kram

    SvaraRadera