Hej igen!

Ja ni... nu så ska ni få höra:

Jag åkte ju in till akuten i lördags kväll, i och med att febern steg och jag fick ett till gallstensanfall. Fick träffa en läkare på en gång och han la in mig på avd 2. Fick morfin och kunde väl sova "så där" i alla fall.

På söndag morgon kom en kirurg och pratade med mig. Han hade bestämt att han skulle operera mig, så han ritade på min mage. Normalt går man in på 3 ställen, varav ett ställe är naveln, men då jag gjort en bukplastik med navelförflyttning så skulle det inte gå utan det fick bli tre "nya" hål. I "värsta fall" kunde det bli ett snitt som då skulle ligga i linje med nedre revbenet på höger sida. Han berättade att det är en rutinoperation, som görs varje dag och visst, man vet ju inte innan hur det ser ut, i och med inflammationen, men att han avsatt 90 min, vilket han tyckte var en "hyffsad" tid.
Då han gått fick jag ju duscha och ta på mig en op-skjorta. 13.15 skulle jag vara på op-salen och kl 13.30 sövdes jag...

Jag vaknade sedan på uppvaket kl 17.30 (!!!)Visst, jag hade ju varit där en tid utan att vara "vaken" men operationen hade alltså tagit ÖVER TRE TIMMAR !?! Och maken och dottern F, som kommit till besökstiden kl 15 fick inte komma in till mig förrän vid 18.30, och efter ca 1/2 timma rullades jag ner till salen igen.

Den natten sov jag nog mest, eller fick morfin så jag sov...

Nästa morgon fick jag veta att jag fått en blödning i buken och därför hade fått ett dränage, men att det fungerat med titthål i alla fall. Då dr kom på fm sa de att jag kunde åka hem på em. bara jag kommit igång med att äta. Så långt lät det ju ok. En liten stund senare drog de dränaget, och det var då allting började...

Då man opererar gallan blåser man in gas i buken, som gör att den spänns ut, och de får "fritt spelrum" där inne, och efter op måste ju den där gasen ta vägen någonstans och då går den upp i axlar, rygg o nacke och J-lar vilken SMÄRTA !!! Jag hade så ONT SÅ ONT och till slut KOLLAPSADE jag!?! Jag kunde inte ens nå ringklockan, utan som tur var kom en sköterska in just då och såg mig, så hon vände min säng med huvudet ner i golvet, ringde på alarmet, pulsen började gå ner och de hade fullt sjå att få igång mig igen...Jag hade fått ca 200 ml morfin och ändå hjälpte det inte mot smärtan..? När jag sedan var igång igen gjordes det en ny röntgen. Och då jag väntade på svaret ifrån den började jag må riktigt illa...samtidigt som jag hade så ont så jag trodde kroppen skulle gå i tusen bitar. Då kom svaret ifrån röntgen: min buk var fylld med gallvätska!!! Så de satte en sond (fy f-n vad HEMSKT det var !?! Vilken PANIK!!!)för att få ut vätskan. Jag fick också lugnande tabletter och de gjorde vad de kunde för smärtan, men det var som att inget tog...och vilken HEMSK natt det var!

I går fm kom ronden tillbaka och de beslutade att jag skulle få ta bort sonden för nu var vätskan ute, och jag skulle bli kvar över natten för observation. I går kväll mådde jag hyffsat och satt faktiskt med gubbarna ute i dagrummet och tittade på tv på kvällen. Jag hade datorn med mig i väskan, men ORKADE inte plocka upp den på alla de här dagarna, jag har aldrig varit så SLUT i hela mitt liv, tror jag (inte ens efter mitt första kejsarsnitt - efter 59 timmars värkarbete)

Natten i natt var lugn. Jag vaknade endast då nattsköterskan kom in och "tittade till" oss på salen. I morse duschade jag och klädde på mig mina egna kläder. Så det var en "ny" Jenny som läkarna träffade i morse. Då berättade doktorn att "det var en mycket komplicerad operation, som tog många timmar, pgr av att jag hade inflammationen och att gallblåsan då liksom fastnat i tarmar mm" "och så fick du den värsta sortens biverkningar av gasen också"
Han berättade att jag kan få tillbaka den här smärtan lite till och från, men inte så kraftig som tidigare och därför skrev han ut alvedon och morfin.
Och nu är jag HEMMA igen!!!

I dag är första dagen som jag känner att det "drar" lite i op-såren. Den andra smärtan har liksom "tagit över" så jag har inte tänkt så mycket på att jag har 4 st hål på magen. Ja ni...jag säger ju alltid att jag är "den där en på miljonen" då det gäller biverkningar mm och det här bevisar ju bara att jag har rätt i det.

Alltså, man är (snart!) 42 år och en sån här sak gör att man tänker till lite...det var verkligen en pärs, och nu ska jag bara ta det lugnt och kasta undan duracellbatterierna ett tag. Stygnen ska tas den 2/2.
Pappa kommer snart och hämtar Tuffla, så har jag bara Kajsa hemma i några dagar, det blir bäst för oss alla.

Nu ska jag ligga på soffan hela kvällen och surfa runt och läsa era bloggar, för det har ju säkert hänt massor här ute i världen då jag var borta" *LER*

kramar