Tårarna bara kommer, det går inte att stoppa dem. Kan inte somna och känner mig inte ens trött, fastän klockan visar 03:34 och det va rläggdags för länge sedan...
Istället gråter jag, hejdlöst, men vad gråter jag för?
Operationen gick ju bra, även om det tillkom en del komplikationer. De värsta smärtorna är borta, även om jag nu har mer ont i själva magen än tidigare. Gallsyran i magen är borta, tack vare sonden. Sonden. Känner paniken som infann sig då de körde upp den i näsan och ner i svalget. Smaken av bedövningsmedlet som åkte ner i min hals. Får minnesbilder av hur jag i panik skrek "Det går inte, ta ut den, jag klarar inte av det här" och hur sköterskorna tvingande in den längre och längre. De visste ju att det här var en normal reaktion hos patienten, att jag skulle klara av det, men ändå...Känslan för mig blir ju inte lättare för det.
Tårarna rinner och jag fortsätter att fundera över varför?
Sonden blev ju borttagen, jag piggnade till raskt igår...Men vad hade hänt OM? Vad hade hänt OM jag gått hem på måndagen, som de ville? Hur skulle jag ha fixat det? När hade de ringt min man och talat om att han måste komma till sjukhuset? Hade han hunnit dit i tid? Vem skulle ta han om mina barn? Mina djur? Min familj???
Men nu var det ju så att vi slapp uppleva detta "OM", och jag är hemma hos mina underbara barn, och mina djur. Jag ÄR ok, jag mår efter allt som hänt BRA.
Så: Varför gråter jag för?
Varför kan jag inte bara lägga mig och sova? Varför är jag inte glad? Varför rinner tårarna och varför har jag en knut inuti min mage som inte vill lämna mig ifred? Allt är ju ÖVER nu. Nu återstår bara en kort konvalescens. Sedan blir allt "som vanligt" igen.
Så då återstår bara frågan:
Varför gråter jag för?
2011-01-27 kl 03:56
Kanske inte så konmstigt att du gråter vännen, det har varit en jobbig tid för dig och nu är det värsta avklarat, detta är din reaktion på allt som har hänt. Hoppas att du lyckades somna. Kram
SvaraRaderaChocken som släpper, det är ett trauma du har varit med om och sånt tar hårt.
SvaraRaderaTack så mycket, jag förstår att du längtar, MEN du måste vara rädd om dig, man kan alltid återuppta träningen.
Kram på dig och du gråt ut, man gråter för att man behöver det. Det renar själen.
Känner igen det i mindre skala och jag var ju inte ens dålig.
SvaraRaderaJag har haft ångesten under hösten där jag funderat på om jag är klok som lägger mig under kniven friviligt. Tänk om det skulle hända mig något.
Var snäll emot dig och tillåt dig att känna och gråta. Det måste ut säger man ju. Tröst kramar från Mamma Mia
Har ju undrat så hur det var med dig! Vilken tur att allt "gått bra".. eller vad man ska kalla det!
SvaraRaderaDu har ju fått en helt naturlig reaktion! Inget konstigt alls! Du måste få gråta och fundera och grubbla nu. Gör det! Du kommmer att kunna släppa den traumatiska händelsen fortare då.
Skriv av dig här och gråt och skrik, vi lyssnar!!