Ja...maken köpte omeprazol och inside brus till mig precis som doktorn ordinerat, men det blev liksom ingen skillnad. Låg på soffan hela söndagen och till slut sa jag till mannen att: "Nej, du får skjutsa in mig till akuten, det är något som är fel..."
Sagt och gjort, men den här gången släppte han bara av mig och så skulle jag ringa då jag var klar.
Fick direkt komma in på en brits och ganska snart på ett undersökningsrum. Där fick jag träffa en ung och trevlig läkare som undersökte mig på nytt. Nya prover togs och han skakade mest på huvudet. Och då proverna kom hade jag förhöjda vita blodkroppar, och han sa: "-Jag lägger in dig för något är det som är fel..."
Jaha, blev hämtad av tjejerna på avd 2 på N-e sjukhus, och de satte genast in morfin, eftersom jag hade konstanta smärtor. Den kvällen minns jag inte så mycket av mer än att jag fick morfin var annan timma, de tog mer blodprover, kopplade näringsdropp mm.
Jag låg på sal 16, som är en "2-sal", och som jag delade med 73-åriga Birgitta som gjort en knäledsoperation och fått komplikationer efteråt så de fick gipsa benet så såret läker ihop där inuti. En trevlig tantaranta, även om hon allt var lite väl "gnällig"...
Naturligtvis kom "min" läkare mitt i "Våra bästa år" Hallå? HUR kan man lägga ronden mitt i sändningstid för detta??? *asg*
Han klämde och kände och sa till slut att jag skulle göra en kontraströntgen. Fortsatt fasta och morfin. (en härlig mix)
Något som var väldigt roligt vara att ALLA läkare jag träffat har tittat på mitt buksnitt och sagt: "-Åh, vad SNYGGT gjort, var och vem har opererat dig?" och varit lite "impade" av det (Dr Ziad Sleem ÄR en duktig kirurg!)
Jaha, hela dagen gick utan att jag fick någon röntgen...maken kom på besök med kläder och lite annat tidsfördriv. (Dottern F och pojkvännen åkte ju till Blekinge i måndags, och naturligtvis hade hon snott med sig det mobila bredbandet, så det enda jag kunde facebooká/surfa med var mobilen = inga blogginlägg ifrån mig dessa dagar)
Men på kvällen kom de och hämtade mig för en konstraströntgen. Sedan var det ju kväll igen och det blev ännu en natt med regelbundna morfindoser...
Och, vad tror ni händer nästa morgon? Jo, samma procedur: ronden kom mitt i VBÅ *haha* Läkaren sa att jag hade inflammation i gallblåsan och gallsten. Och då jag har inflammation så kan de inte operera förrän den är borta. Tyvärr är jag då allergisk mot anti-inflammatoriska preparat, så det är bara att vänta ut...
Men han tyckte att jag skulle börja dricka (var som ljuv musik i mina öron!)
Började med en klunk te...ajajaj...smärtorna kom direkt, och jag fick mer morfin...senare sa "syrran" Agneta: "Ska du inte prova lite saftsoppa då? Vi har ju mer morfin och det kunde väl vara gott att få smaka något sött..." Sagt och gjort, drack en sååå gooood saftsoppa (jag som inte gillar sånt i vanliga fall) och det blev mer morfin...Då började det lilla hoppet som tänts i mig sina, och jag kände bara hur VÄRDELÖS jag var som inte ens kunde dricka lite...(man är väldigt bräcklig då man ligger på sjukhus)
I natt blev det mer morfin, nya blodprover (nu har jag inga fler "stickbara" vener på vare sig armar eller händer)och då ronden kom (jodå, just som jag tittade på VBÅ) sa läkaren att jag kunde få prova spasmofen, som är både kramphämmande och smärtstillande, och om jag kunde dricka med hjälp av detta så kunde jag få åka hem. Jag nästan tjatade om att få komma hem, för jag kan ju lika gärna sitta här hemma och "prova" mig fram att dricka/äta, som att sitta där, bara jag hade hjälp mot smärtorna.
Väntade hela dagen på detta "undermedel", men var lite svårt att få tag på. Vid 14-tiden jobbade "syster" Agneta igen och HON hade ett sådant där stolpiller undangömt minsann - tjihooo!
Och då maken kom, vid 15-tiden drack jag 2 muggar proviva nypondryck - UTAN krämpor!!! (däremot var jag ju hög och inte så stadig på benen, då detta piller innehåller både kodein och morfin, men vem bryr sig om sånt???) Så jag var väldigt SNABB med att packa ihop mina saker och åka därifrån. Var lite vemodigt för man har ju liksom lärt känna personalen, och Birgitta, som blev liggandes kvar där...
Om jag får ont igen är det bara att vi åker in. Och om jag INTE får ont och det "går över" så ska jag tillbaka om 3-4 veckor, då det ska konstateras att inflammationen är över och bokas in en operationstid.
Just nu känns det som att det var ett misstag att åka hem i alla fall, då det är OMÖJLIGT att bara "stänga" av och INTE plocka och dona...men jag SKA verkligen försöka ta det lugnt nu.
Och det "roliga" är att då jag blir opererad kommer jag att hamna på avd 2 igen och träffa den trevliga personalen :)
Nej - nu vila på soffan!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar